|
__________________________________________________________________________
Arro blev min första jämthund och som jag köpte av min dåvarande
chef på vapenaffären i Järvsö, Gunder Hälgh. Han var väl kanske ingen
stjärna till älghund men en hyfsad effektiv och mycket klok jakthund.
Det som låg honom lite i fatet, så att säga, var att han var lite "ljum"
i söket då det inte var någon vittring. Man kan säga att han jobbade
inte ihjäl sig om det inte luktade något. Lathet eller
klokhet? Vem vet?
En stor förtjänst som han besatt var, som jag tycker, att blev det sken
så var han alltid tillbaka inom en halvtimme till en timme, aldrig
längre, för att fortsätta jaga ilag
med mig. Kan med lätthet räkna på ena handens fingrar de gånger jag
inte hade med honom hem på kvällen under alla år. Fick han bara stå och
skälla i ett par timmar så var det hellre inga större problem att locka
in honom från ståndet. Det vill jag kalla klokhet för jag tränade aldrig
lydnad med honom utan det var något som han lärde sig själv.
Som familjehund var han otroligt social och tillgiven, gillade alla,
stora som små (man kanske kunde få sig en matbit). Som till exempel när
brorsonen Erik var liten och "drämde" en plastskottkärra i huvudet på
Arro som "bluskade" med ögonen, backade en halvmeter, satte sig, viftade
på svansen och såg lika glad ut för det. Som om ingenting hade hänt...
det kallar jag stabil hund med
bra psyke.
Startade honom på fyra jaktprov, ett första pris, ett andra pris och två
nollpris sen tyckte jag han blev för gammal för att starta något mer
utan det fick räcka med det, han var i alla fall meriterad.
Tyvärr så drabbades han av ändtarmsbrock hösten 2001 och jag blev
tvungen att låta honom vandra vidare till de "sälla jaktmarkerna" i
december samma höst....
//
Pär
|
